Det här med tröttma

I flera veckor nu har jag haft sömnproblem. Alltså vi pratar total vakenhet. Tröttma utan en enda liten ro i kroppen att göra nåt åt tröttma. Senast var en vecka sen o nu kör vi igen. Klockan är fyra o jag har gäspat sen 9 tror jag. Haft en mycket häktisk, rolig för att inte säga underbar dag med lilljul o julmat o träning o pyssel o glada barn. Vem vilar inte gött då? (Här räcks det upp en hand o den är min). Detta är helt ohållbart! Det gör mig fullständigt galen. Jag som älskar att sova. O så gör det mig orolig. Vad handlar det om? Så mycket obearbetat från förr o nu o så mycket stress runt omkring o jag fasar för att min "tryck bort det o lägg i en påse" taktik är fel o påsen är full. Men det tas ej notis, det ignoreras för jag hinner inte, orkar inte, vill absolut inte. Jag tycker jag har det bra. Jag tycker om det mesta, jag gör det verkligen. 

Jag vill Bara sova!!! 

Usch fy, man blir ju så gnällig annars, så ofunktionabel. John jävla Blund, kan man Ruta honom? I så fall har han ett stående gig! 

Skitoxå!!

Julen

Julen.
En av de bästa helgerna som finns enligt mig. Har alltid varit, kommer alltid att vara.
Paket, gåvor, slå in, pyssla, ljus, gran, blommor. Som jag älskar det. Varje år, vaaaarje år står jag där på julaftonsmorgon med glimmer i blicken och hoppas på den där känslan jag hade när jag var barn. Jag ser på Theo, jag ser på grannen, jag tindrar, jag står där och tindrar som fan, som ett ljus, som en ängel, som vad ni vill, det är tinder i drivor. Vad hjälper det? Det blir aldrig  mer så som det var förr. Julen blir aldrig det där magiska som det var. Är det insiktet om det här med tomten, det som jag länge valde att tro på, längre än vad sig bör. Så med andra ord är det "förstådet" som tar bort magin. Hur förstådningt är det?
Sen kan jag tänka mig att måsten är där och bråkar också. Det måste städas vilket jag i och för sig tyckte även som barn. Jag städade och fejjade, putsade och gnodde överallt, mycket mer frenetiskt än jag gjorde i år, men jag hade mer tid då, då när jag var mindre och allt det magiska fanns.
Sen hade vi en rutin, en tradition när jag var liten. Något vi inte har på samma sätt nu. Då var julafton exakt samma sak varje år.
Vakna, få gåva i strumpan, äta julgröt från grunden (men jag vet att det var såna korvar men jag lät det bero). Sen klädde alla på sig fint, vi åkte till kyrkogården i Stockholm, en magisk resa med snö på marken (var det inte snö så var det åtminstone frost på träden, så där vackert ni vet) och bilen full av klappar till kusinerna. Där träffade vi släkten och mosters klappar var alltid fina. Det var med disneyfigurer på alla barnklapparna, varje år. Jag älskade de papprena, tyckte att det var, omtänksamt tror jag och i min föreställning var moster otroligt välbärgad som slösade dyra pengar på saker som specialpapper. Det kändes liksom bra att tro så.
Ibland hann vi träffa lilla mormor som oftast firade jul med moster tror jag. Hon var alltid vacker, min mormor var som en filmstjärna. Alltid fin i håret (kort frisyr men ändå upplagd på spolar och vitt, riktigt vitt) och med ett brunrosa läppstift. Jag vill minnas en päls av ett ljust slag om det var kallt och en lång grå kappa om det var varmare. Fast det kan ha varit mer vårkappan. Alltid lite ouppnålig just där och då på julen men det var inget fel. Det var mer en dröm, en dröm om att själv en dag bli en sån där moviestar.
Sen hem, fort, fort hem för att hinna till Kalle. Varje år samma sak. Mamma stod vid spisen och vi åt allt för många praliner från den gula Paradisasken. Men man fick inte ta från undre lagret. Vi tjatade och tjatade på att mamma skulle komma och kolla på Kalle men hon hann aldrig och var väl inte heller allt för sugen. När ladry och lufsen kom på Tv sa alla i kör "nu gråter mormor" för så var det, hon grät alltid åt det och det skulle påpekas. Ljusen gnistrade, Weise på TV, mätt på praliner, djuren i röda rosetter och mamma i förkläde. Överallt var det gnistrande rent, som jag älskade de där gnistrande rena och så en gran, så välklädd och under ett berg av massvis med klappar där jag visste att majoriteten var till mig. Yngst by far och lättast att köpa till.
Julmiddag, bordet uppdukat till bristningsgränsen, det fanns mat i veckor efteråt. Alltid samma rätter förutom året när mamma köpte ål, det störde friden lite måste jag erkänna, ål, hur tänkte man där? När man skulle till köttbullarna som var hemrullade var alla så mätta att det inte gick att få ned en bit. Lätt hoppandes på stolen satt jag förväntansfull, mätt, petande på köttbullen och undrade nääääär man skulle få öppna dom där klapparna.
Jag minns duken, jag har tillochmed duken men den är sliten och min nuvarande familj älskar den inte som jag. Funderar på att göra en kudde eller nåt av den men vi får väl se vad det blir. Tillslut var pappa också klar, han åt alltid hur länge som helst, vad vi än åt, i minst en timme. En köttbulle, prat, en potatis, ett "mmm gott", ett prat, en sill, det var oceaner av tid, sen skulle det städas undan, dukas fram nytt gotter på vardagsrumsbordet och då blev jag alltid trött eller skulle ut med hunden för ni förstår mina vänner, jag var tomten (berätta inte för nån.) Varje år samma sak, jag gick in till mitt lilla hus på tomten och bytte om, sen kom jag in till storhuset med en lykta och för stora kläder. Ett år hade jag satt på min allt för snälla hund ett diadem med påklistrade papprenhorn. Han har nog aldrig skämts så. Stackarn.
Klapparna delades ut sen försvann tomten och tillbaka kom jag. Ett berg av klappar med mitt namn, mycket för mycket, en del mycket åtråvärda, en del mindre önskade. En i taget fick öppna, titta, ohhaaa och ahha om vad fint det var och tackentack. Vi fyra, mamma, pappa, bror och jag, varje år samma sak tills det var dags att sova.
Som jag älskade denna högtid. Alltid städat, god mat, överflöd, inget prat om pengar och framförallt inget bråk, man var snäll på julafton så var det bara.
Sådär är det inte längre, jag firar inte alls på samma sätt längre och trots att jag fortfarande älskar julen så är det inte samma sak. Imorgon är det julafton igen för min "nya familj". Vi är många. 14, 15 stycken som äter och samsas och pratar. Små barn, jag är inte yngst längre och det är ju bra eftersom ett av barnen är mitt. Jag är helt säker på att det kommer vara hur trivsamt som helst men blir det magiskt? Jag hoppas dock att Theo fortfarande tycker att det är magiskt, att han ser det fantastiska i helgen, jag tror det. Jag tror han älskar den rutin och tradition vi skapat med spår av tomten, klä granen och hastigigt, allt för hastigt slänga upp paketen. Det är genom barnen man ser det där magiska och jag log snett när jag lyssnade på min lilla stjärna på 6 år som i sin egen lilla värld sjöng på "jag vill ha en riktigt juuuul en sån man har när man är liten". Jag hoppas han fick och får det även på vår bonusjul imorgon.
Så god jul alla ni där ute och låt nu inte förståndet komma ivägen för magin.

Vad man drömmer om

Nä det blev inget direkt kreativt igår! Det blev jobb o tröttma! 

På top 10 listan över most wanted just nu:

Nummer superett. Kvalitetstid med Theo (o även M såklart) 

1.Få det städat o snyggt

2. Ta en tur på IKEA o köpa lakan, soffbord mm.

3. Plocka svamp

4. Vara superkreativ

5. Baka

6. Måla om i Theos rum o göra om i hans rum. 

7. Göra om i vardagsrum o fixa garderober o tapetsera om litegrann. 

8. Städa i trädgården

9.måla utemöbler o fixa snygga grinden

10. Få in motionsrutiner

Detta är en dröm. 

Men en annan dröm är att jag har ett fantastiskt jobb så jag klagar verkligen inte! 

Orange?

How about orange? 

En blogg jag blivit tipsad att kolla på. 

Finns undeeeerbara pyssel o DIY tips!

http://howaboutorange.blogspot.gr/?m=1

Idag blir det dock att släpa sig till jobbet. Mår inte helt 

Hundra men tack o lov är det bara till 15 idag.

Längtar tills jag får dra mig hemåt igen o somna

I soffan men jag gissar på att det inte blir somna

Utan pyssla, fixa trixa. Framförallt skulle jag behöva ha 

Ha en Rut på besök, huset ser döende ut under all tvätt, damm, disk. 

Krympplast och pyssel

Jag pysslade med krympplast ikväll. Det blev en nyckelring i form av kakan. 

Nu ska bara hängarna på också. Den får nog färdas till gamla dagmamman som ramlat o blitt lite trasig. Idén fick jag från makeandcreates hemsida som så många andra pysselideer "jag har". 

Vad gör ni själv på lördagen? 

Jag funderar på att duna in redan nu eftersom jag ändå ska upp imorgon o köra än mer kökshelg i butiken. Finns lite tårta kvar så komsikomsi! 

Ordning och reda?

Om två timmar så ska jag vara i butiken i Telge för att prata kök och inspirera folk till en ny köksmiljö. Det är ett riktigt bra jobb jag har, dock ligger min inspiration mer åt pysslets håll idag. Jag var inne på makeandcreates hemsida o hittade det här pysslet 

En hållare för washitejp. Supersmart eftersom man när man börjar tejpa samlar på sig ngra rullar o de är sånt där som kommer på avvägar. 

Nu kan man undra om jag hellre suttit o gjort tejphållare en hel dag. Nääää min inspiration kändes mer sorteringsaktig. Jag vill flytta mitt pysselförråd till ett bord på övervåningen. Sortera allt o låta allt ha sin rätta plats. Något jag ÄLSKAR är ordning, det är också nåt jag mer än sällan har. Såååå om jag inte hamnar i en tröttkoma ikväll så blir det till att sortera, plocka o fippla ikväll. Håll tummarna! 

Min stora idol

Jag har aldrig varit så stolt. Ok jo, men det är en highpoint. Min karl klarade av toughviking. Elstötar, vada i dy, hoppa i iskallt vatten, tacklas av rugbyspelare mm. Vilken jäkla kämpe. Jag erkänner att jag nääääästan snyfta när han kom i mål. Fast bara nästan. Så blöt, trött o duktig! För några år sen sprang han inte ens till bussen, nu sprang han 1,2 mil med en himlans massa kreativa hinder. 

Jag var en god sport"fru" o sprang o hejjade, skrek saker jag hört på TV. "Det sitter i huvvet, du klarar det här! Kom igen nu, KOM IGEN!"

Han är en förebild på mycket, framförallt när det kommer till att ha ett ruskigt starkt psyke, finns det nåt du inte kan min galne man? 

95% av livet bestämmer jag

Vilken fantastisk dag idag...o allt bara för att jag redan igår bestämde att det skulle vara det. Inställning är 95 % I tell ya. För allt har inte varit underbart om man skall gå in på detalj. Det började uselt...Idag fick han den lilla sin första "lämna mig inte här" attack vilket resulterade i snyft vid dörren som sedan eskalerade. Jag snodde snabbt upp honom från golvet då vi stod mitt framför entren  med alla galna barn som i en iver av "klockan ringer" entusiasm plöjer ner allt i sin väg. I bara strumporna ställde jag ned honom på asfalten och där begravde han sitt lilla ansikte mot mitt bröst och darrade sådär nästan osynligt med kroppen. Jag försökte glättigt trösta honom "men står du här i bara strumporna pöjk" men nej, de hjälpte föga. Vid den direkta frågan "vad är det min vän" kom svaret "jag hulk vet snyft inte snyt". Jaha, vad gör man? Vad gör man när man är den enda personen i världen som kan rädda den lilla fast man också är den personen som inte kan göra ett skit? Vad säger man och hur löser man det? Jo jag skall säga dig hur man vill lösa det. Man vill ta ungen under armen och springa. Rymma ut i skogen och sätta sig på var sin mosse och säga "sådär ja, nu får vi leva på grankottar i resten av vår tid men kan ekorrarna så kan väl vi, vi är i alla fall tillsammans." Det är dock inget som jag rekommederar att man gör. Istället tröstar man så gott det går och när fröken sen närmar sig och man ser hur hon puffar undan honom från mig och sen tar hans hand och jag hinner knappt blinka, de är då man har sin chans för det kommer gå över. Det vet vi alla. Man skall inte heller som min första instinkt alltid är i några millisekunder, snyta till fröken som försöker hjälpa upp situationen. Det skall man alltså absolut inte. MEN, det fröken inte vet är att den lille mannen får tröst och sitta hos fröken. Han får klappar på huvudet och vysch. Han får förståelse och bus och lek. Den lille mannens mamma får snällt skynda sig hem efter att ha pratat med en fin granne allt för länge för råd och "jaha, ojdå, nämen" stund. Hon får stressa in i duschen och på med kläder för att snabbt komma till sitt måndagsmöte. I bilen på väg till jobbet, där får hon snyfta. Men ingen vyschar, ingen tröstar eller busar. Ingen säger "det blir bättre snart, kom så leker vi, kom så får du sitta hos mig så klappar jag på ditt hår och ger dig kärlek." Mammor skall klara av de där. Vi är starka, vi är lejon och geparder, vi kan allt utan att blinka.
Vi kan städa ett hus.
Vi kan jobba på helger.
Vi kan ta hand om man och barn.
Vi kan med tröttma i kroppen läsa ännu en godnattsaga som är så jäkla tråkig bara för att han, den lilla vill.
Men i stillheten när ingen ser då är vi mammor svaga och små och trötta. Vi vill också få en saga och lägga oss tidigt.Vi får skylla oss själva, vi är ju mammor.

Ändå, trots denna mardrömsstart så har min dag varit fantastisk. Den har bara levererat timme efter timme och trots att jag körde ett senmöte hann jag precis hem innan den lille somnade för att övertalas till att läsa en sån där JÄKLA pluppbok. Jisses. Men jag gjorde det med glädje för imorgon, då är det en ny sån där fantastisk dag som bara levererar och levererar!

Mer pysselgrejjer.

Ledig dag.
Semiledig dag.
Jag var tvungen att jobba lite...kallas taskig planering så den får jag själv ta på mig. Men nu är det fixat.
M kom hem vid kvart över jättesent inatt för att han spelat på nån tillställning. Denna gång dock i hemmabyn så när jag satte filmen jag njöt av igår på mute så kunde jag höra hur dom förgyllde någons party från höjden.
Liten man har jag skickat ut till en kompis och annars är listan enorm idag. Jag har betat av halva.
Jobb
Köpa presenter...ni kan bara inte ana hur många som fyller år samtidigt. Samtidigt som det är kul med kalas är det kämpigt de här med att vela fram och tillbaka. vaaaaad ska man köpa. Vaaaad kommer dom gilla? Jag har alltid tusen ideer men sen ska dom ner till 1 också.
Nu är det i alla fall klart. eller ok, de är lite pyssel kvar sen också. Sånt där roligt kreativt ni vet.
Nu har jag langat iväg ungen min till grannens tomt och grannens barn så att jag i frid och fröjd kan städa som ett jon. Det har inte gjorts sen mor fick nils. Man vill inte ens tänka på vilka bakterier som frodas. Framförallt vill man(jag) inte ha de så mer. Så skurhinkar, tvätt, vik och dammsugning. Allt är på gång med en ryslig fart. Endast andningspaus för kaffe och visst slapperi framför datorn (men den fick jag eftersom hela morgonen har varit en sån där produktiv morgon).
När mannen har piggat på sig, fått i sig lördagsgodis (ehh ja) så åker han iväg och storhandlar. Då jag kan sätta igång och rya på riktigt i denna håla. Risken är dock att jag inte hinner klart. ,Men men, de är ju en dag imorgon också.

bild från make and creates hemsida såklart

Meeeen. Jag måste ge er ett tips. Make and create. Min svägerska, pysseldrottningen, hon tipsade om denna sida. Här kan man både få inspiration då det finns en blogg, DIY osv samt köpa en massa material. Allt jag sökte efter fann jag i alla fall och jag måste säga...panduro i all ära men de kan inte mäta sig prismässigt med denna nya pysselstjärna på min himmel. Jag har nu köpt en plastpenna, krympplast och lite träpärlor till några projekt framöver och jag skall testa hur det funkar kvalitetsmässigt och leveransmässigt men erkänner redan nu att dom nog kommer få bra recensioner från mig.
Så gå o besök nu...sjukt bra grejjer!

Oj då, arbetsmoral?

Ehhh, jag kunde inte vänta, det fick bli ett snabbpyssel direkt! Ibland är bara begäret för stort.

Krympplast, tygbeklädda pärlor, o pimpa några ramar får göras sen. 

pysselnerven satte igång

godmorgon.
Theo lämnad, skrap i marken med foten, ner med kepsen över ögonen, vill sitta hos fröken och trycka. Det här med skolstart kan onekligen få en mamma att vilja slita sitt hår. Men jag vet att det blir bättre så jag låtsas inte om nåt. Men hjärtat, de där hjärtat som värker. Tack och lov tar jag en arbetsdag vid köksbordet idag vilket kommer resultera i att jag kan hämta min stjärna vid 14 tiden. Sen ska jag ta en promenad och lappa i storbyn tänkte jag. Så jobb jobb jobb o lite kärlek. Sånt gör mitt hjärta glatt.

Hittade en pysselblogg som bör tipsas om. Blev mycket inspirerad och sen vill jag ha hennes kappa någe så fruktansvärt mycket. jag inser att det måste bli ett sånt köp under året om jag kan finna något liknande. Jag ÄLSKADE kappan. Leta upp den i bloggen, its fab.

 

Vid min nästa arbetspaus får det bli washitejp på allt jag kan hitta tror jag. Sen blir det att klicka hem krympplast (heter det så?) och permanent markers för här skall skapas!

 

 

Den lilla människan som blev stor del 1 (för han lär bli större)

Mitt barn.
Han som är ljuset.
Han den den där underbara.

Han började skolan igår.F klass.
En väska med en frukt, nya skolkläder, nya bekanta, nya fröknar, en helt ny miljö på ett helt nytt ställe.
Spänning och räddsla och förväntan och glädje. Det kom små barntårar vid ett tillfälle när han blev liten igen och kände sig ensam, då var jag inte där men fröken var. För er som inte vet det så är känslan i kroppen när man hört att ens barn blivit ledsen, den känslan är som att man blivit knivhuggen. För jag var inte där, jag fanns inte för stöd och support, evig räddare i nöden och superhjältemamma. Instinktivt tänkte jag börja med hemskolning och att han aldrig mer behövde träffa främlingar och aldrig mer behövde känna sig ensam och liten. Efter att ha tänkt lite till kom jag fram till att han nog inte skulle hemskolas och att det kanske var bra att träffa nya människor och att det vore egoistiskt av mig att förvägra världen denna personlighet. Vi blir ju alla små och lite ledsna ibland när vi finner oss ensamma och oförstådda, lite förvirrade och vilsna.
Min stjärna. Mitt ljus. Mitt barn. Som jag önskar att jag kunde få vara i din ficka så du kunde ta fram mig när klumpen blir för stor i magen. Men det är inte så, det är överlevnad och lär dig ditt sätt. Det är lite smärtsamt ibland, nytt och läskigt. Sen att du har en mamma som får fyra tårar och ett snyft att bli till jordens undergång fast du inte vet det. Du vet inte hur ont det gör i mig varje gång du darrar på överläppen. Du kan omöjligt förstå hur mycket jag känner varje gång du jag inte kan rädda dig. För inte ens jag kan begripa, inte ens jag kan förstå förrän jag står där och får reda på att jag var för långt borta och allt är försent. Nu kan jag endast låtsas som att det inte var en stor grej, jag kan endast se på dig, höra dig säga att du grät lite men sen kom fröken och det blev bra. Jag kan endast le och säga att jag nog också grät lite första dagen när allt var nytt.

Idag lämnade jag dig för första gången och jag ska om några år visa dig det här och säger dig att min klump i magen när jag gick från skolgården var så stor att det slapp ut ett snyft. För helt plötsligt är du så lång så du når upp till den svåra hyllan, du är så klok att du kan förstå innebörden av ett bra citat, så rolig att folk redan nu vänder sig till dig för uppmuntran, stora som små. Jag är så stolt över dig och jag inser att tiden springer ifrån mig. Snart är du gammal nog att klara dig själv, gammal nog att vilja vara själv, slå dig loss, bli kär, köra bil och få egna barn. Jag är inte endast förskräckt över detta såklart, även om jag är lite orolig för hur bra jag tar det där fallet från pidestalen där du så fint satt mig och som jag så ovilligt släpper greppet om. Jag är ju så fantastiskt stolt över hur underbar du är. O jag vet, alla säger att ens barn är underbara, det är jävigheten, du mitt barn, du är underbar på riktigt!

Lång inlägg om det fabulösa med att vara operfekt

Det går helt enkelt inte att vara regelbunden här längre.
Det är mer jobb än jag någonsin trodde att jag skulle kunna klara av och det är lika mycket av det andra som också skall hinnas med.
Idag är jag hemmavid och ritar kök för fulla kastruller, kontaktar CSN, fixar med företagsmoms, packar inför konferensen och blir det någon minut över tänkte jag valla dammsugaren. Fast just nu efter en intensiv morgon med allt och lite till ordnat (älskar effiktivitet) så chillar jag med en kopp kaffe. Grabbarna grus som förbereder sig för skol och jobbstart nästa vecka har tagit sig en dag tillsammans. Bio, bowling, spelhall och mat. Jag befarar att jag kommer få höra om deras äventyr i ett allt för snabbt tempo med en allt för gäll "mamma mamma mamma" röst ikväll. Men det är ett rätt angenämt problem.

Men jag måste tipsa om en sak, därför jag skriver idag. Många som känner mig vet att Lisa Nilsson och jag...eller nää snarare så att jag ÄLSKAR Lisa Nilsson. Hon är så fantastiskt talangfull, humoristisk, bra för själen, fötter på jorden normal och framförallt så galet kvinnligt vacker. Därför var jag tvungen att lyssna på hennes sommarprat såklart. Inte blev jag besviken, jag blev lyrisk. Kom ur bilen och skuttade fram till en kollega för att babbla ur mig hur fantastiskt underbart sommarpratet varit. Hur jäkla igenkännande och fint allt kändes.
Jag känner igen mig i hennes språk, i hennes liv, i hennes tänk och jag tänker tro att om vi någonsin fick chansen att träffas skulle hon bli lika kär i mig. Visst?
Men, i alla fall, Lisa pratade om känslor, kärlekar och ärlighet, om ärlighet till barn och om hur troll spricker i solen. Jag spann vidare på det där i mitt huvud och tänkte på min ärlighet till mitt barn. Fnissade lite åt saker jag lurats med, men så tänkte jag vidare igen...är jag helt ärlig mot mitt barn? Är jag helt ärlig?
Som människa, nää, jag älskar att bre på lite, överdriva för dramatisk effekt, gestikulera och höja rösten, prata dialekt och nästan dirigera min publik till att reagera där dom ska. Oftast funkar det. Jag ljuger absolut inte men jag överdriver i vardagshändelserna. Har en man synts på bussen kanske hans ögonbryn var liiiite mer buskiga än dom egentligen var. Hans kläder mer extrema än dom såg ut i verkligheten. allt för den dramatiska effekten, för att skapa en bild. det är nåt som kommer helt naturligt för mig. Jag tänker inte ens på det, de handlar om skratt, att jag knarkar skratt, att jag älskar att roa.
men inför Theo, gör jag det? Nej, jag gör inte det, jag behöver inte. Han reagerar ändå och hans reaktioner kan vara hur dom vill, jag njuter ändå, jag trivs ändå. Vi kan prata om sakerna precis som dom var, som dom är. Vi kan i lugn och ro prata om skolor, jobb, människor på stan. Helt plötligt fnissar han och det kan vara av att han kommer ihåg en bok för ett år sen med en karaktär i som heter Onkel Fikon. Det kan komma mitt i ett prat om annat. Jag kan inte regisera honom, kan omöjligt bestämma hur han skall reagera, om han skall reagera och på vad. Han avbryter, är otålig, orkar inte lyssna färdigt. Han har bubbel i sig som måste ut även om jag inte är klar med min story. Jag får banna och säga att man får inte avbryta men han har ändå slutat lyssna, intresset är på annat håll. Ibland hålls det uppe under hela storyn, om den är kort. Är den för lång kan jag lika gärna prata med katten.
Det är okonstlat, finns ingen oärlighet och mina överdrifter biter inte. Visst kan han uppskatta en rolig historia men jag får glatt tugga i mig att är den inte bra nog kommer myrorna börja krypa. Det är befriande på nåt vis. Därför när jag tänkt klart kom jag fram till att jag är helt ärlig mot mitt barn. Jag förskönar, förbättrar, överdriver inte. Han skulle se igenom det. Jag busar och luras, fnissar och kittlas, jagar och kullar men jag är helt okonstlat ärlig, håller varken inne med något eller berättar för mycket. Jag är mig själv, bara jag. Även fast jag ibland kan vara tråkig då, ful, tjock, lukta äckligt, frusta, sjunga dåligt, läsa slarvigt, vara gnällig. Anledningen till att jag kan vara så är nog helt enkelt för att jag inför denna lilla stjärna är helt jäkla fantastisk även när jag är som allra sämst.
Det ni, känslan i det slår vilken överdrivet rolig historia som helst, dont ya agree?

Lätt att säga

Morgonen började med elavbrott. Lite knepigt blir det ju men jag inser hur stor kärlek jag har till tekniken då jag bara ladda hem en app o tjong så det o jag hade koll på vad som skedde i den mån vattenfall hade koll på det. Inget fel hos mig, det var vad jag ville veta. Gick ut på fb som jag gör o ser ungefär vilka grannar som oxå hade strömlöst o hur det påverkade dom. Gnäll gnäll gnäll. Vilket jag förstår till viss del. I do. Men känslan av att se min lilla kaka mysa i soffan o inte klaga på att TVn var avstängd. Känslan av att sambo knappt fick varmt vatten i duschen o inte klaga. Känslan av att jag vet att jag måste städa pga inspektion imorgon o ändå inte klaga för elen kommer väl snart. En timme senare o elen var på, jag tänker....jisses vilket jobb att klaga, sura, skrika om kompensation istället för att relaxa extra länge i soffan.
Vi borde alla lära oss att relaxa istället, men ok, det är lätt att säga när det inte är panikstressigt kanske. Nästa gång jag får stresspanik ska jag försöka sätta mig extra länge i soffan istället för helt ärligt, vad är det värsta som kan ske? Det är rätt sällan man inte hinner ändå?!
Hälsningar/hon som svettas ymnigt när det är 20 min kvar o hon är klar, aka strezzilla!

Pojkscouternas ledare är endast hetero!

Tjena Tjena.
Dagens fundering, för det finns en. Varför är det så jäkla annorlunda att vara gay fortfarande? Vi spelar med att nahhh, det är inte så konstigt, men på många plan är det fortfarande något annorlunda.  Vad är det som är så spännande, förbjudet med detta 2013? Vad är det som gör att gayvärlden ses som något utanför normen? Även i gayvärlden får jag en känsla av att det ska vara utanför normen att vara gay. Vad är det som gör att folk berättar "jo men jag är gay" på den andra meningen efter "hej, jag heter..."
I dont get it. Det är som att man efter garderobsöppningen måste skrika ut och stå för sin sexuella läggning. "IM GAY AND IM PROUD" Va? "IM NOT AND I DONT CARE!"
Jag har en mycket nära vän som är gay. Hon bor med en tjej, har gjort ett bra tag och attraheras av kvinnor. Det finns inget hos henne som gör det hela synligt, såklart. För vissa kommer detta som en nyhet, för vissa inte. Det syns sällan om man är gay ifall inte någon verkligen vill visa att man är gay. Vilket är bland det störigaste jag vet, när folk måste hävda sin "utanför normen-skap". Det tillhör 14 åringar och osäkerheten. Alla gaymän är inte bäst på att inreda och sy, promise. Denna vän är i alla fall ingen skrikare. Visst jag fick reda på att hon var gay rätt snart men det handlade om att vi pratade om familjer, hon visade bild på sin sambo, jag på min...son tror jag...stackars sambo, brädad av vår son. Jaja. Hon brukar dock berätta på arbetsintervjuer osv att hon är gay när det här med familj kommer upp, jag förstår henne, men samtidigt finner jag det märkligt.

Men det här med att erkänna sin sexuella läggning för folk. Är inte det konstigt? Och varför känns det som att det "ska göras"? Jag har nyss varit på arbetsintervjuer, där kom frågan om barn upp på tredje intervjun, "du har barn? Du vet att arbetstiderna är oregelbundna?" Jag förstår frågan, jag svarar. Men ingen frågade mig om jag bodde med en man eller kvinna. Det var nog underförstått så att jag bodde med en man eftersom jag har barn. Det stämmer ju, jag har valt att bo med en man. För det är honom jag är kär i, det är hans personlighet som attraherar mig och han som individ. Skulle jag valt att bo med en kvinna hade jag nog inte mörkat men jag hade agerat likadant, kallat henne för sambo.
Men jag tänker såhär, om det nu är så att homosexuella människor känner att dom måste erkänna sin läggning på arbetsintervjuer, på middagar osv. och att det är lite, förväntat av dom, är det då så att jag missat nåt, att även vi med heterostämpel borde göra det? Och hur går det i så fall till?
"Hej, trevligt att träffas. Jag har valt att bo med en man, vi har barn ihop och så och ja, det är män jag attraheras av. Ehhuuum men, ja, så du bör se mig som ett hot eftersom jag är intresserad av män så jag kan bli intresserad av din man.!" Gäller detta då också för gaymän...för jag tänker att det är en populär "myt" eller vad de nu är, att män blir nervösa inför gaymän (kvinnosidan är säkert inte mycket bättre. I dagens genussamhälla vill jag tillägga detta). Borde de då vara så att en annan gayman som tagit med sin sambo bör hålla extra hårt i sin man eftersom jag då attraheras av män och i så fall kan stjäla honom mot hans vilja då antar jag? Eller? Kan de då också vara så att människor vill veta detta med homosexualitet för att vi fortfarande är rädda för det? Att vi är rädda för en smitta? Att bli smittade och utan att vi vill så blir vi homosexuella efter att ha träffat en homosexuell? Näää? Inte va? så dåligt upplysta är vi väl inte?
Räknar vi med att alla gays på ett eller annat sätt är galet promiskuösa (svårt ord att stava till)? Att dom vill ligga med alla dom ser och träffar? att det är det enda man tänker på? Neeeej, så är det väl ändå inte?
Som sagt, jag har en nära vän, vi pratar i telefon varje dag, flera gånger ibland, vi pratar mycket, vi pratar relationer, sambos, levnadsförhållanden allt det jag pratar med mina andra tjejkompisar om. Hon är lite mindre än 10 år yngre än mig (vilket känns som mer uppseendeväckande i så fall) och gay, aldrig, ALDRIG har jag trott att hon vill ha mig för nåt annat än vänskap. Känner mig aldrig osäker, tror aldrig att hon kommer hoppa på mig nästa gång vi ses för att grovhångla. Vi är vänner, jag är nog inte ens hennes typ, men om jag skulle vara det så skulle jag ändå inte vara rädd för det, för om en gaytjej skulle bli kär i mig, så får hon väl bli det. Go ahead, jag gillar att bli beundrad, its good for me.

Så slutfrågan till världen får bli. Vad spelar det för roll? Är inte hela det här tänket galet förlegat nu?

Anledning till fundering: Hörde att scouterna i Amerika I belive tillät homosexuella män att vara ledare nu...2013. Dock ej för pojkscouterna...vilket jag antar är för att alla amerikanska homosexuella män också är pedofiler...eller?Så, med andra ord. Det finns galna fördommar kvar i världen. 2013 tror vi fortfarande att homosexualitet är märkligt, onormalt och något man måste hävda och stå för högt och tydligt om man är öppet gay. Är inte hela världen bara ett enda stort U land ibland?

Nästa inlägg blir säkert om rasism och alla dessa jäkla hobbypolitiker som skriker "ut med packet". 

Ett adjö kanske?

Jag funderar o funderar å det grövsta. På livet, på saker på jobb o på blogg. Jag är inte så aktiv här, jag har för mycket annat. Högst troligt kommer jag låta bloggen finnas här i cyberrymden men låta den sakta dö ut. Ta upp det ngn gång när inspirationen finns. Det är ju åååååår av mitt liv här. Vissa inlägg onödiga, vissa askul. Vissa så jävla sorgliga att jag grinar varje gång. jag älskar att skriva. Älskar det!! genomtänkta grejjer med substans älskar jag. denna blig består icke endast av det! Nu måste jag skifta fokus. Ändra mitt tänk o lägga nyhetsflödet på andra delar. Jag är den snart 31 åriga, färdigutbildade säljaren med sjuk mängd energi o lust att lyckas. Med tänk att det är nu mitt jobbliv börjar, grunden är lagd.
Resan är köpt, tåget rullar, im on it. ;). O ngra klyschor till på det!

Obligatoriska årsresumen

JANUARI

 Är på TV tillsammans med den här stjärnan som också blivit en av mina bra personer i livet.

 

Camilla Min soulmate. Vi lär känna varann mer och mer och inser nog rätt snart att det är äkta kärlek de här.

FEBRUARI

 

 

Jag fyller hela 30 år. Hela denna månad är ett långt firande känns det som. Min fina sambo ger mig presentkort så jag kan slösa på mig själv och vi har muffinspartaj. Jag känner mig helt upponer av allt firande men orkar inte med något 30 års meltdown med vänner vilket jag fortfarande får pikar för.

MARS

 Åker efter mycket om och men på en fantastiskt roligt kryssning med den mycket viktiga Rekis. En resa ingen av oss glömmer i rappet.

Första säljprojektet. Vi har hur roligt som helst i Norra sthlm samtidigt som vi försöker sälja hummus till oskyldiga handlare. Camilla och jag är livsfarliga i trafiken men skrattar oss igenom det mesta.

APRIL

 Råkar på ett pucko till frisör som tydligen ÄLSKAR bröderna lejonhjärta för de e så jag ser ut när jag kommer från frisörstolen. Tårar och skrik resulterade detta i kan jag säga. Total kaos.

 M gör en garderob till mig och jag blir lycklig.

 Jag kör ett avancerat aprilskämt tror alla men faktumet var att det inte var ett skämt. Jag åker in till akuten och tar ut blindtarmen som ser ut som ett as och nästan nästan spruckit. Glad är jag att den inte hann det.

 Min stora kärlek i livet blir 5 år. Han är större än någonsin och inte min bebis mer.

 Börjar min LIA på Gooh. Lär mig massor och har riktigt kul.

Våren kommer

MAJ

 I försenad födelsedagspresent åker jag och vännen T på trädgårdsmässa. Inspirerande om något.

Theo får ett försenat superhjältekalas och är nöjdare än någonsin. Ryktet går att utklädnad är the thing och alla kalas efter detta är maskerader. Vi är såna trendseters.

Mamma börjar bli konstigt sjuk och vi fattar nada.

JUNI

Kaosmånad. Vi får hål i taket. Samma dygn när jag kommer till jobbet är det plaskblött på hela golvet, läckage.
Mamma finns inte mer och jag ångrar precis de alla säger att man inte ska ångra...jag ångrar att vi aldrig pratade ut.

JULI

 Pappa ger oss åkgräsklipparen och det är det bästa som hänt oss. Vi slåss om att klippa gräset.

Jag och Theo drar oss mot husvagnen för lite egentid. Jag har mycket att bearbeta och Theo behöver komma bort från konstiga känslan i huset som skapas av förvirring och sorg.

Mammas begravning är avklarad och det gör ont i hela min kropp. 

AUGUSTI

 Taket lagas.

 Älskade C o jag spontankryssar bort från vardagen. Så bra dygn.

 Semester med Runges i Forsa. Mysigt är bara förnamnet.

 Darling överraskar med dejt. Middag och bowling i Storstan. Förvånad är jag.

Liten man tappar son första tand och är stoltare än någonsin.

S

 Skolan börjar

Denna månad är månaden tillägnad vännerna. Mycket party både i Stockholm och Strängnäs. Sista bilden är i Göteborg där C och jag har vårt sista säljprojekt. Vi jobbar på dagarna, dricker drinkar på kvällarna, går på SPA, råkar åka till Ullared (på väg hem)och tillråga på allt är jag så fruktansvärt förkyld att det inte finns. Vi är faror för allmänheten med vår lilla KA bil och kommer knappt upp för uppförsbackarna med bilen då den inte direkt har den största motorn.

OKTOBER

 Tillbaka på GOOH för sista LIAN. Jag åker omkring med Stefano C på tunnelbanan och försöker hitta butiker bland annat.

Bestämmer mig för att klippa mig själv och inte hamna i panik i en frisörstol igen.

NOVEMBER

Har succémaskerad hemma. M och jag lär känna dessa två under sommaren och inser att de är keepers big time. De vann för övrigt maskeradtävlingen.

DECEMBER

 VI TAR EXAMEN!! Vi gjorde det!

Jag blev klasstvå, C inte långt efter. Fantastisk känsla och stolt över att jag tagit mig såhär långt såhär bra.

Överlycklig att jag valde att gå denna utbildning inte bara för utbildningen utan också för att jag fått en vän för livet. En slump gjorde att vi träffades och troligen hade vi aldrig sets annars. Tanken är hemsk då jag inte vet hur jag skulle klara mig utan denna stjärna!

Året 2012 var ett hemskt år på många vis. Otroligt jobbigt för många parter och mycket sorg. Det var också ett  fantastiskt lyckat år med nya vänner som jag behåller hårt i hjärtat. 

Känns också som året då jag och Rekis hittade den där bra balansen. Vi ses inte jätteofta men vi kan inte. Men när vi ses är det som om vi aldrig varit ifrån varann och jag är otroligt glad över det. 

Jag måste trots mammas död och pappas sorg och allt krångel som varit i och med detta ändå säga att 2012 varit ett bra år. Dom delar som varit bra har varit fantastiskt bra och jag ångrar inte en minut. Jag önskar kankse bara att mamma fått ta del av de också, att vi kunnat glädjas tillsammans. Men kanske att hon gjorde det, kanske att hon fanns med ändå. Jag får tro på det så känns det lättare. 

Nu är det dags för 2013 och jag tror inte ni förstår hur spänd jag är för detta år. Livrädd och totalt spänd för hur jag skall lyckas med detta år som börjar med arbetslöshet och ingen inkomst. Ändå är jag ännu inte orolig. Jag tror de kommer bli ett succéår.

O så var det över

Här är det. Gårdagen. Dagen D då jag sa adjö till att vara student i Nyköping. Dagen då jag festade loss med mina klasskamrater. Dagen då jag blev klasstvåa pga mina utmärkta studieresultat. Jag är fantastiskt stolt över mig själv o min fina son sa att jag var asgrym.
Att gå ner på scenen o bli en av dom bästa i klassen var helt sjukt. Få diplom o en check. Applåder, hurrarop, all kärlek. Mina vänner, nu är det slut o det nya kapitlet startar. Kapitlet som jag inte vet hur det kommer se ut men kapitlet som kommer vara nåt. På ett eller annat sätt. Det känns inte så läskigt, mer spännande o efter igår, alla kramar o skratt mår jag bättre än på 100 år. Det jag var rädd för att misslyckas med visade det sig att jag var riktigt bra på. Äntligen kanske jag kan fatta att jag e riktigt bra!

j