Oj då, arbetsmoral?

Ehhh, jag kunde inte vänta, det fick bli ett snabbpyssel direkt! Ibland är bara begäret för stort.

Krympplast, tygbeklädda pärlor, o pimpa några ramar får göras sen. 

pysselnerven satte igång

godmorgon.
Theo lämnad, skrap i marken med foten, ner med kepsen över ögonen, vill sitta hos fröken och trycka. Det här med skolstart kan onekligen få en mamma att vilja slita sitt hår. Men jag vet att det blir bättre så jag låtsas inte om nåt. Men hjärtat, de där hjärtat som värker. Tack och lov tar jag en arbetsdag vid köksbordet idag vilket kommer resultera i att jag kan hämta min stjärna vid 14 tiden. Sen ska jag ta en promenad och lappa i storbyn tänkte jag. Så jobb jobb jobb o lite kärlek. Sånt gör mitt hjärta glatt.

Hittade en pysselblogg som bör tipsas om. Blev mycket inspirerad och sen vill jag ha hennes kappa någe så fruktansvärt mycket. jag inser att det måste bli ett sånt köp under året om jag kan finna något liknande. Jag ÄLSKADE kappan. Leta upp den i bloggen, its fab.

 

Vid min nästa arbetspaus får det bli washitejp på allt jag kan hitta tror jag. Sen blir det att klicka hem krympplast (heter det så?) och permanent markers för här skall skapas!

 

 

Den lilla människan som blev stor del 1 (för han lär bli större)

Mitt barn.
Han som är ljuset.
Han den den där underbara.

Han började skolan igår.F klass.
En väska med en frukt, nya skolkläder, nya bekanta, nya fröknar, en helt ny miljö på ett helt nytt ställe.
Spänning och räddsla och förväntan och glädje. Det kom små barntårar vid ett tillfälle när han blev liten igen och kände sig ensam, då var jag inte där men fröken var. För er som inte vet det så är känslan i kroppen när man hört att ens barn blivit ledsen, den känslan är som att man blivit knivhuggen. För jag var inte där, jag fanns inte för stöd och support, evig räddare i nöden och superhjältemamma. Instinktivt tänkte jag börja med hemskolning och att han aldrig mer behövde träffa främlingar och aldrig mer behövde känna sig ensam och liten. Efter att ha tänkt lite till kom jag fram till att han nog inte skulle hemskolas och att det kanske var bra att träffa nya människor och att det vore egoistiskt av mig att förvägra världen denna personlighet. Vi blir ju alla små och lite ledsna ibland när vi finner oss ensamma och oförstådda, lite förvirrade och vilsna.
Min stjärna. Mitt ljus. Mitt barn. Som jag önskar att jag kunde få vara i din ficka så du kunde ta fram mig när klumpen blir för stor i magen. Men det är inte så, det är överlevnad och lär dig ditt sätt. Det är lite smärtsamt ibland, nytt och läskigt. Sen att du har en mamma som får fyra tårar och ett snyft att bli till jordens undergång fast du inte vet det. Du vet inte hur ont det gör i mig varje gång du darrar på överläppen. Du kan omöjligt förstå hur mycket jag känner varje gång du jag inte kan rädda dig. För inte ens jag kan begripa, inte ens jag kan förstå förrän jag står där och får reda på att jag var för långt borta och allt är försent. Nu kan jag endast låtsas som att det inte var en stor grej, jag kan endast se på dig, höra dig säga att du grät lite men sen kom fröken och det blev bra. Jag kan endast le och säga att jag nog också grät lite första dagen när allt var nytt.

Idag lämnade jag dig för första gången och jag ska om några år visa dig det här och säger dig att min klump i magen när jag gick från skolgården var så stor att det slapp ut ett snyft. För helt plötsligt är du så lång så du når upp till den svåra hyllan, du är så klok att du kan förstå innebörden av ett bra citat, så rolig att folk redan nu vänder sig till dig för uppmuntran, stora som små. Jag är så stolt över dig och jag inser att tiden springer ifrån mig. Snart är du gammal nog att klara dig själv, gammal nog att vilja vara själv, slå dig loss, bli kär, köra bil och få egna barn. Jag är inte endast förskräckt över detta såklart, även om jag är lite orolig för hur bra jag tar det där fallet från pidestalen där du så fint satt mig och som jag så ovilligt släpper greppet om. Jag är ju så fantastiskt stolt över hur underbar du är. O jag vet, alla säger att ens barn är underbara, det är jävigheten, du mitt barn, du är underbar på riktigt!

Lång inlägg om det fabulösa med att vara operfekt

Det går helt enkelt inte att vara regelbunden här längre.
Det är mer jobb än jag någonsin trodde att jag skulle kunna klara av och det är lika mycket av det andra som också skall hinnas med.
Idag är jag hemmavid och ritar kök för fulla kastruller, kontaktar CSN, fixar med företagsmoms, packar inför konferensen och blir det någon minut över tänkte jag valla dammsugaren. Fast just nu efter en intensiv morgon med allt och lite till ordnat (älskar effiktivitet) så chillar jag med en kopp kaffe. Grabbarna grus som förbereder sig för skol och jobbstart nästa vecka har tagit sig en dag tillsammans. Bio, bowling, spelhall och mat. Jag befarar att jag kommer få höra om deras äventyr i ett allt för snabbt tempo med en allt för gäll "mamma mamma mamma" röst ikväll. Men det är ett rätt angenämt problem.

Men jag måste tipsa om en sak, därför jag skriver idag. Många som känner mig vet att Lisa Nilsson och jag...eller nää snarare så att jag ÄLSKAR Lisa Nilsson. Hon är så fantastiskt talangfull, humoristisk, bra för själen, fötter på jorden normal och framförallt så galet kvinnligt vacker. Därför var jag tvungen att lyssna på hennes sommarprat såklart. Inte blev jag besviken, jag blev lyrisk. Kom ur bilen och skuttade fram till en kollega för att babbla ur mig hur fantastiskt underbart sommarpratet varit. Hur jäkla igenkännande och fint allt kändes.
Jag känner igen mig i hennes språk, i hennes liv, i hennes tänk och jag tänker tro att om vi någonsin fick chansen att träffas skulle hon bli lika kär i mig. Visst?
Men, i alla fall, Lisa pratade om känslor, kärlekar och ärlighet, om ärlighet till barn och om hur troll spricker i solen. Jag spann vidare på det där i mitt huvud och tänkte på min ärlighet till mitt barn. Fnissade lite åt saker jag lurats med, men så tänkte jag vidare igen...är jag helt ärlig mot mitt barn? Är jag helt ärlig?
Som människa, nää, jag älskar att bre på lite, överdriva för dramatisk effekt, gestikulera och höja rösten, prata dialekt och nästan dirigera min publik till att reagera där dom ska. Oftast funkar det. Jag ljuger absolut inte men jag överdriver i vardagshändelserna. Har en man synts på bussen kanske hans ögonbryn var liiiite mer buskiga än dom egentligen var. Hans kläder mer extrema än dom såg ut i verkligheten. allt för den dramatiska effekten, för att skapa en bild. det är nåt som kommer helt naturligt för mig. Jag tänker inte ens på det, de handlar om skratt, att jag knarkar skratt, att jag älskar att roa.
men inför Theo, gör jag det? Nej, jag gör inte det, jag behöver inte. Han reagerar ändå och hans reaktioner kan vara hur dom vill, jag njuter ändå, jag trivs ändå. Vi kan prata om sakerna precis som dom var, som dom är. Vi kan i lugn och ro prata om skolor, jobb, människor på stan. Helt plötligt fnissar han och det kan vara av att han kommer ihåg en bok för ett år sen med en karaktär i som heter Onkel Fikon. Det kan komma mitt i ett prat om annat. Jag kan inte regisera honom, kan omöjligt bestämma hur han skall reagera, om han skall reagera och på vad. Han avbryter, är otålig, orkar inte lyssna färdigt. Han har bubbel i sig som måste ut även om jag inte är klar med min story. Jag får banna och säga att man får inte avbryta men han har ändå slutat lyssna, intresset är på annat håll. Ibland hålls det uppe under hela storyn, om den är kort. Är den för lång kan jag lika gärna prata med katten.
Det är okonstlat, finns ingen oärlighet och mina överdrifter biter inte. Visst kan han uppskatta en rolig historia men jag får glatt tugga i mig att är den inte bra nog kommer myrorna börja krypa. Det är befriande på nåt vis. Därför när jag tänkt klart kom jag fram till att jag är helt ärlig mot mitt barn. Jag förskönar, förbättrar, överdriver inte. Han skulle se igenom det. Jag busar och luras, fnissar och kittlas, jagar och kullar men jag är helt okonstlat ärlig, håller varken inne med något eller berättar för mycket. Jag är mig själv, bara jag. Även fast jag ibland kan vara tråkig då, ful, tjock, lukta äckligt, frusta, sjunga dåligt, läsa slarvigt, vara gnällig. Anledningen till att jag kan vara så är nog helt enkelt för att jag inför denna lilla stjärna är helt jäkla fantastisk även när jag är som allra sämst.
Det ni, känslan i det slår vilken överdrivet rolig historia som helst, dont ya agree?

Lätt att säga

Morgonen började med elavbrott. Lite knepigt blir det ju men jag inser hur stor kärlek jag har till tekniken då jag bara ladda hem en app o tjong så det o jag hade koll på vad som skedde i den mån vattenfall hade koll på det. Inget fel hos mig, det var vad jag ville veta. Gick ut på fb som jag gör o ser ungefär vilka grannar som oxå hade strömlöst o hur det påverkade dom. Gnäll gnäll gnäll. Vilket jag förstår till viss del. I do. Men känslan av att se min lilla kaka mysa i soffan o inte klaga på att TVn var avstängd. Känslan av att sambo knappt fick varmt vatten i duschen o inte klaga. Känslan av att jag vet att jag måste städa pga inspektion imorgon o ändå inte klaga för elen kommer väl snart. En timme senare o elen var på, jag tänker....jisses vilket jobb att klaga, sura, skrika om kompensation istället för att relaxa extra länge i soffan.
Vi borde alla lära oss att relaxa istället, men ok, det är lätt att säga när det inte är panikstressigt kanske. Nästa gång jag får stresspanik ska jag försöka sätta mig extra länge i soffan istället för helt ärligt, vad är det värsta som kan ske? Det är rätt sällan man inte hinner ändå?!
Hälsningar/hon som svettas ymnigt när det är 20 min kvar o hon är klar, aka strezzilla!

Pojkscouternas ledare är endast hetero!

Tjena Tjena.
Dagens fundering, för det finns en. Varför är det så jäkla annorlunda att vara gay fortfarande? Vi spelar med att nahhh, det är inte så konstigt, men på många plan är det fortfarande något annorlunda.  Vad är det som är så spännande, förbjudet med detta 2013? Vad är det som gör att gayvärlden ses som något utanför normen? Även i gayvärlden får jag en känsla av att det ska vara utanför normen att vara gay. Vad är det som gör att folk berättar "jo men jag är gay" på den andra meningen efter "hej, jag heter..."
I dont get it. Det är som att man efter garderobsöppningen måste skrika ut och stå för sin sexuella läggning. "IM GAY AND IM PROUD" Va? "IM NOT AND I DONT CARE!"
Jag har en mycket nära vän som är gay. Hon bor med en tjej, har gjort ett bra tag och attraheras av kvinnor. Det finns inget hos henne som gör det hela synligt, såklart. För vissa kommer detta som en nyhet, för vissa inte. Det syns sällan om man är gay ifall inte någon verkligen vill visa att man är gay. Vilket är bland det störigaste jag vet, när folk måste hävda sin "utanför normen-skap". Det tillhör 14 åringar och osäkerheten. Alla gaymän är inte bäst på att inreda och sy, promise. Denna vän är i alla fall ingen skrikare. Visst jag fick reda på att hon var gay rätt snart men det handlade om att vi pratade om familjer, hon visade bild på sin sambo, jag på min...son tror jag...stackars sambo, brädad av vår son. Jaja. Hon brukar dock berätta på arbetsintervjuer osv att hon är gay när det här med familj kommer upp, jag förstår henne, men samtidigt finner jag det märkligt.

Men det här med att erkänna sin sexuella läggning för folk. Är inte det konstigt? Och varför känns det som att det "ska göras"? Jag har nyss varit på arbetsintervjuer, där kom frågan om barn upp på tredje intervjun, "du har barn? Du vet att arbetstiderna är oregelbundna?" Jag förstår frågan, jag svarar. Men ingen frågade mig om jag bodde med en man eller kvinna. Det var nog underförstått så att jag bodde med en man eftersom jag har barn. Det stämmer ju, jag har valt att bo med en man. För det är honom jag är kär i, det är hans personlighet som attraherar mig och han som individ. Skulle jag valt att bo med en kvinna hade jag nog inte mörkat men jag hade agerat likadant, kallat henne för sambo.
Men jag tänker såhär, om det nu är så att homosexuella människor känner att dom måste erkänna sin läggning på arbetsintervjuer, på middagar osv. och att det är lite, förväntat av dom, är det då så att jag missat nåt, att även vi med heterostämpel borde göra det? Och hur går det i så fall till?
"Hej, trevligt att träffas. Jag har valt att bo med en man, vi har barn ihop och så och ja, det är män jag attraheras av. Ehhuuum men, ja, så du bör se mig som ett hot eftersom jag är intresserad av män så jag kan bli intresserad av din man.!" Gäller detta då också för gaymän...för jag tänker att det är en populär "myt" eller vad de nu är, att män blir nervösa inför gaymän (kvinnosidan är säkert inte mycket bättre. I dagens genussamhälla vill jag tillägga detta). Borde de då vara så att en annan gayman som tagit med sin sambo bör hålla extra hårt i sin man eftersom jag då attraheras av män och i så fall kan stjäla honom mot hans vilja då antar jag? Eller? Kan de då också vara så att människor vill veta detta med homosexualitet för att vi fortfarande är rädda för det? Att vi är rädda för en smitta? Att bli smittade och utan att vi vill så blir vi homosexuella efter att ha träffat en homosexuell? Näää? Inte va? så dåligt upplysta är vi väl inte?
Räknar vi med att alla gays på ett eller annat sätt är galet promiskuösa (svårt ord att stava till)? Att dom vill ligga med alla dom ser och träffar? att det är det enda man tänker på? Neeeej, så är det väl ändå inte?
Som sagt, jag har en nära vän, vi pratar i telefon varje dag, flera gånger ibland, vi pratar mycket, vi pratar relationer, sambos, levnadsförhållanden allt det jag pratar med mina andra tjejkompisar om. Hon är lite mindre än 10 år yngre än mig (vilket känns som mer uppseendeväckande i så fall) och gay, aldrig, ALDRIG har jag trott att hon vill ha mig för nåt annat än vänskap. Känner mig aldrig osäker, tror aldrig att hon kommer hoppa på mig nästa gång vi ses för att grovhångla. Vi är vänner, jag är nog inte ens hennes typ, men om jag skulle vara det så skulle jag ändå inte vara rädd för det, för om en gaytjej skulle bli kär i mig, så får hon väl bli det. Go ahead, jag gillar att bli beundrad, its good for me.

Så slutfrågan till världen får bli. Vad spelar det för roll? Är inte hela det här tänket galet förlegat nu?

Anledning till fundering: Hörde att scouterna i Amerika I belive tillät homosexuella män att vara ledare nu...2013. Dock ej för pojkscouterna...vilket jag antar är för att alla amerikanska homosexuella män också är pedofiler...eller?Så, med andra ord. Det finns galna fördommar kvar i världen. 2013 tror vi fortfarande att homosexualitet är märkligt, onormalt och något man måste hävda och stå för högt och tydligt om man är öppet gay. Är inte hela världen bara ett enda stort U land ibland?

Nästa inlägg blir säkert om rasism och alla dessa jäkla hobbypolitiker som skriker "ut med packet". 

Ett adjö kanske?

Jag funderar o funderar å det grövsta. På livet, på saker på jobb o på blogg. Jag är inte så aktiv här, jag har för mycket annat. Högst troligt kommer jag låta bloggen finnas här i cyberrymden men låta den sakta dö ut. Ta upp det ngn gång när inspirationen finns. Det är ju åååååår av mitt liv här. Vissa inlägg onödiga, vissa askul. Vissa så jävla sorgliga att jag grinar varje gång. jag älskar att skriva. Älskar det!! genomtänkta grejjer med substans älskar jag. denna blig består icke endast av det! Nu måste jag skifta fokus. Ändra mitt tänk o lägga nyhetsflödet på andra delar. Jag är den snart 31 åriga, färdigutbildade säljaren med sjuk mängd energi o lust att lyckas. Med tänk att det är nu mitt jobbliv börjar, grunden är lagd.
Resan är köpt, tåget rullar, im on it. ;). O ngra klyschor till på det!