29 dec. 2013

Det här med tröttma

I flera veckor nu har jag haft sömnproblem. Alltså vi pratar total vakenhet. Tröttma utan en enda liten ro i kroppen att göra nåt åt tröttma. Senast var en vecka sen o nu kör vi igen. Klockan är fyra o jag har gäspat sen 9 tror jag. Haft en mycket häktisk, rolig för att inte säga underbar dag med lilljul o julmat o träning o pyssel o glada barn. Vem vilar inte gött då? (Här räcks det upp en hand o den är min). Detta är helt ohållbart! Det gör mig fullständigt galen. Jag som älskar att sova. O så gör det mig orolig. Vad handlar det om? Så mycket obearbetat från förr o nu o så mycket stress runt omkring o jag fasar för att min "tryck bort det o lägg i en påse" taktik är fel o påsen är full. Men det tas ej notis, det ignoreras för jag hinner inte, orkar inte, vill absolut inte. Jag tycker jag har det bra. Jag tycker om det mesta, jag gör det verkligen. 
Jag vill Bara sova!!! 
Usch fy, man blir ju så gnällig annars, så ofunktionabel. John jävla Blund, kan man Ruta honom? I så fall har han ett stående gig! 
Skitoxå!!




27 dec. 2013

Julen

Julen.
En av de bästa helgerna som finns enligt mig. Har alltid varit, kommer alltid att vara.
Paket, gåvor, slå in, pyssla, ljus, gran, blommor. Som jag älskar det. Varje år, vaaaarje år står jag där på julaftonsmorgon med glimmer i blicken och hoppas på den där känslan jag hade när jag var barn. Jag ser på Theo, jag ser på grannen, jag tindrar, jag står där och tindrar som fan, som ett ljus, som en ängel, som vad ni vill, det är tinder i drivor. Vad hjälper det? Det blir aldrig  mer så som det var förr. Julen blir aldrig det där magiska som det var. Är det insiktet om det här med tomten, det som jag länge valde att tro på, längre än vad sig bör. Så med andra ord är det "förstådet" som tar bort magin. Hur förstådningt är det?
Sen kan jag tänka mig att måsten är där och bråkar också. Det måste städas vilket jag i och för sig tyckte även som barn. Jag städade och fejjade, putsade och gnodde överallt, mycket mer frenetiskt än jag gjorde i år, men jag hade mer tid då, då när jag var mindre och allt det magiska fanns.
Sen hade vi en rutin, en tradition när jag var liten. Något vi inte har på samma sätt nu. Då var julafton exakt samma sak varje år.
Vakna, få gåva i strumpan, äta julgröt från grunden (men jag vet att det var såna korvar men jag lät det bero). Sen klädde alla på sig fint, vi åkte till kyrkogården i Stockholm, en magisk resa med snö på marken (var det inte snö så var det åtminstone frost på träden, så där vackert ni vet) och bilen full av klappar till kusinerna. Där träffade vi släkten och mosters klappar var alltid fina. Det var med disneyfigurer på alla barnklapparna, varje år. Jag älskade de papprena, tyckte att det var, omtänksamt tror jag och i min föreställning var moster otroligt välbärgad som slösade dyra pengar på saker som specialpapper. Det kändes liksom bra att tro så.
Ibland hann vi träffa lilla mormor som oftast firade jul med moster tror jag. Hon var alltid vacker, min mormor var som en filmstjärna. Alltid fin i håret (kort frisyr men ändå upplagd på spolar och vitt, riktigt vitt) och med ett brunrosa läppstift. Jag vill minnas en päls av ett ljust slag om det var kallt och en lång grå kappa om det var varmare. Fast det kan ha varit mer vårkappan. Alltid lite ouppnålig just där och då på julen men det var inget fel. Det var mer en dröm, en dröm om att själv en dag bli en sån där moviestar.
Sen hem, fort, fort hem för att hinna till Kalle. Varje år samma sak. Mamma stod vid spisen och vi åt allt för många praliner från den gula Paradisasken. Men man fick inte ta från undre lagret. Vi tjatade och tjatade på att mamma skulle komma och kolla på Kalle men hon hann aldrig och var väl inte heller allt för sugen. När ladry och lufsen kom på Tv sa alla i kör "nu gråter mormor" för så var det, hon grät alltid åt det och det skulle påpekas. Ljusen gnistrade, Weise på TV, mätt på praliner, djuren i röda rosetter och mamma i förkläde. Överallt var det gnistrande rent, som jag älskade de där gnistrande rena och så en gran, så välklädd och under ett berg av massvis med klappar där jag visste att majoriteten var till mig. Yngst by far och lättast att köpa till.
Julmiddag, bordet uppdukat till bristningsgränsen, det fanns mat i veckor efteråt. Alltid samma rätter förutom året när mamma köpte ål, det störde friden lite måste jag erkänna, ål, hur tänkte man där? När man skulle till köttbullarna som var hemrullade var alla så mätta att det inte gick att få ned en bit. Lätt hoppandes på stolen satt jag förväntansfull, mätt, petande på köttbullen och undrade nääääär man skulle få öppna dom där klapparna.
Jag minns duken, jag har tillochmed duken men den är sliten och min nuvarande familj älskar den inte som jag. Funderar på att göra en kudde eller nåt av den men vi får väl se vad det blir. Tillslut var pappa också klar, han åt alltid hur länge som helst, vad vi än åt, i minst en timme. En köttbulle, prat, en potatis, ett "mmm gott", ett prat, en sill, det var oceaner av tid, sen skulle det städas undan, dukas fram nytt gotter på vardagsrumsbordet och då blev jag alltid trött eller skulle ut med hunden för ni förstår mina vänner, jag var tomten (berätta inte för nån.) Varje år samma sak, jag gick in till mitt lilla hus på tomten och bytte om, sen kom jag in till storhuset med en lykta och för stora kläder. Ett år hade jag satt på min allt för snälla hund ett diadem med påklistrade papprenhorn. Han har nog aldrig skämts så. Stackarn.
Klapparna delades ut sen försvann tomten och tillbaka kom jag. Ett berg av klappar med mitt namn, mycket för mycket, en del mycket åtråvärda, en del mindre önskade. En i taget fick öppna, titta, ohhaaa och ahha om vad fint det var och tackentack. Vi fyra, mamma, pappa, bror och jag, varje år samma sak tills det var dags att sova.
Som jag älskade denna högtid. Alltid städat, god mat, överflöd, inget prat om pengar och framförallt inget bråk, man var snäll på julafton så var det bara.
Sådär är det inte längre, jag firar inte alls på samma sätt längre och trots att jag fortfarande älskar julen så är det inte samma sak. Imorgon är det julafton igen för min "nya familj". Vi är många. 14, 15 stycken som äter och samsas och pratar. Små barn, jag är inte yngst längre och det är ju bra eftersom ett av barnen är mitt. Jag är helt säker på att det kommer vara hur trivsamt som helst men blir det magiskt? Jag hoppas dock att Theo fortfarande tycker att det är magiskt, att han ser det fantastiska i helgen, jag tror det. Jag tror han älskar den rutin och tradition vi skapat med spår av tomten, klä granen och hastigigt, allt för hastigt slänga upp paketen. Det är genom barnen man ser det där magiska och jag log snett när jag lyssnade på min lilla stjärna på 6 år som i sin egen lilla värld sjöng på "jag vill ha en riktigt juuuul en sån man har när man är liten". Jag hoppas han fick och får det även på vår bonusjul imorgon.
Så god jul alla ni där ute och låt nu inte förståndet komma ivägen för magin.