3 okt. 2008

Konstigt

Jag har just varit på begravning.
Tårar och tårar.
Mina fina sysslingar var där självklart eftersom det var deras pappa som gått bort. Vi umgås inte speciellt men när vi väl träffas känns det bra.

Han va fin, min mentor, han visade mig musiken. Kände att det kapitlet så smått dog med S. Att en bit av mig, en del av mitt liv försvann.
När man har en människa som alltid trott på än, någon som alltid kunnat hjälpa, någon som alltid stöttat då blir det så tomt när den personen försvinner. Som om jag aldrig mer får den chansen, som en bit försvann.
Det kan låta dramatiskt men det kändes som om sången lixom aldrig mer blir en del av mig. På något vis hoppades jag väl på att den skulle hitta tillbaka men I dont know anymore.

De va så otroligt onödigt.
Verkligen helt meningslöst.

Sen efter såna tankar ska man tillbaka till arbetet. Jäkligt skumt att livet fortsätter att knalla trots att visa delar dött för alltid.

Bahh

Inga kommentarer: