30 juni 2010

Längt


M var en kung igår när han fick ta andra varvet med nattningssmällen.
"Vad gjorde du?"
"Gosa lite"

Först stampen,ilskan,gråtet.
Sen tyst.

Jag var inte i form för att ta en sån kväll.
Då är jag så otroligt tacksam över att vi är två.
För tro mig. Man kan orka länge. Man kan orka i veckor. Man kan orka svara på "MEN VARFÖR" 100 gånger. Men 101 gånger vill man bara skrika "SKIT I DE OCH GÖR SOM JAG SÄGER BARA"...skillnaden på att tänka och att göra är avgörande här.
Så jag sa till M att gå upp.
Som sagt, otroligt tacksam att vi är två.

Trots att jag inte var i form satt jag i soffan och lyssnade på ilskan där på övervåningen och till min enorma glädje kände jag ändå hur otroligt förälskad jag är i mitt barn.
De är då man fattar det där med ovillkorlig kärlek.
De e stort




Inga kommentarer: