Läste om en man som tagit en tvååring som gisslan. Pojken satt på mammans cykel när han tog honom. Mannen hade jaktknivar som vapen. Två timmar tog det innan man kunde rädda tvååringen. Tänk att vara den mamman. Höra sitt barn skrika av räddsla i två timmar. En bit av mig dog när jag läste det o min mammaångest att aldrig lämna theo obevakad på allmänna platser (affärer osv) känns helt befogad. Jag undrar hur man reagerar? Först skulle jag nog bli rädd, riktigt sådär så man skakarrädd. Sen när alla var säkra skulle jag nog bli mördararg. Riktigt your going down arg. Förstår inte hur folk vågar röra barn, har barnen ok förädrar så ligger boven riktigt taskigt till.
Kom ihåg ett avsnitt av dr Phil för hundra år sedan. Då hade farfadern i familjen utnyttjat sitt barnbarn. Dom pratade om förlåtelse o att låta barnen träffa farmoden (som vetat om utnyttjandet men inte berättat)farfadern igen. Förstod aldrig det avsnittet. Jag må vara en hemsk person men dom hade ALDRIG fått träffa mitt barn igen. Vilka idioter de finns, psykfall. När jag tänker på sånt här blir jag självklart hönsmammig men också tacksam för jag vet hur stort nätverk o skyddsnät mitt barn har.
Man glömmer att vara tacksam för sånt man tar för givet ibland... Som trygghet, mat på bordet, hälsa, vänner, släkt o allt sånt min mormor sa att man skulle vara tacksam över. Vuxet av mig, ibland så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar