Bladder

Idag har jag varit sjukligt trött. Förmodligen är de de här mörka vädret. Har bara velat krypa upp i knät hos någon och somna. Men så får man inga vänner så det har jag inte gjort. Istället har jag försökt göra sånt jag ska och ja, det har gått okej.
Lite saker undanstökat och lite tänk gjort. Finns mycket kvar och jag känner nog att energin tryter lite för mycket. Kan inte forcera fram mig själv heller. Jag måste vara en realist. Vilket är svårt när man är en jag.
På något vis måste en bra balans hittas. Hur man nu hittar en sådan. Är det någon som vet?

Annars...är enormt lycklig över att jag har en rejäl träningsverk idag. Mycket bra. I like. Det innebär att det jag svettade mig igenom igår givit resultat. Gillar när det känns. Försökte mig på en repris idag fast med lite andra moves för att lätta på smärtan...nope. Gick inte. Det var liksom inte njutbart för fem öre. Så jag ger mig själv en dag av vila och hoppar upp på hästen tio gånger hårdare imorgon. Ska det göras så ska det göras ordentligt.

Längtar till imorgon då vi alla tre är lediga. Skall bli underbart. Inget slår en mysig latmorgon för att sedan ge sig ut eller fortsätta slöa. Kakan älskar ledighet, förmodligen trivs han med oss men vad vet jag.

Igår fick han värdens "jag är tre år snart fyra och har inte sovit tillräckligt idag så jag är förbannad på allt" raseri. Vilket händer. Som luttrad förälder stod vi och lyssnade och sa saker som "neh nu gick du för långt, nu vill vi inte leka med dig förrän du lugnat dig och sagt förlåt". Vilket kom, förlåt, lite kramar, pussar och dåligt samvete fick sista timmen av kvällen att vara riktigt trevlig. Morgonen idag var också riktigt bra. För det dåliga samvetet satt kvar och jag blev överröst med saker som "mamma du är så fin, mamma ditt hår är så skinigt, mamma du är mjuk som en melon". Tillslut var jag tvunget att sitta ner på huk och förklara att man får vara sur ibland, man får skrika bara man säger förlåt och menar det. Tror de gick in för kärleksförklaringarna blev färre. Men jag måste erkänna, inget kan få mig så mjuk i själen som när den där lilla perfekta saken kallad min son tycker att jag är bra. Det är den ultimata komplimangen, eftersom han är ofelbar i mina ögon....o alla andras med SÅDESÅ!

Nej, dags att bli lite workingsmart. Kan inte sitta här som en sentimental mamma hela dagen.
Flytta på er, här kommer jag.