Kakan hostar och hostar och gillar det här med att bli uppassad på.
Jag rusar omkring med te och rostade smörgåsar som han ändå har för ont i halsen för att äta. Men det SKA vara rostad smörgås och inget annat så what to do what to do.
Jag gör det, för jag är mamma och dom får skylla sig själv. Enligt mitt tonåriga jag.
Hittade min dagbok igår. En av dom gamla. Jag har högar av dom. Har inte skrivit dagbok på många år nu. Men när jag träffade M så skrev jag. Och när Kakan föddes så skrev jag lite. Det står bara bra saker om båda två men låt mig säga, om någon skulle hitta mina dagböcker så skulle jag hata mig själv. Hur kan man vara så dum att man skriver så självutlämnande saker som andra faktiskt kommer kunna läsa. Tänk om jag blir påkörd imorgon. O så hittar man mina dagböcker. Det är ju liksom bara sanning däri. Ingenting annat, ingen fasad ingenting som kan dölja dom fel man har. Bara sant. Jisses, vilken bild folk skulle få av mig.
Det är kanske bäst att rota reda på alla och slänga dom nu. Strunta i allt som varit, allt skit som står uppskrivet och göra en sån där manifestation för sig själv. Typ "nu går vi framåt, no looking back". Men jag kanske vill spara på dom nyförälskade sidorna när jag träffade M. Det är onekligen väldigt förlåtande och galet kärt.Kan ju vara bra att bli påmind ibland. Efter 5 år är jag inte väldigt förlåtande, inte han heller tack och lov men som tur är så är jag fortfarande galet kär.
förinta dagböcker var det ja.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar