fan för det går inte alltid över

Jag känner mig som ett medicinskt under. Jag är fenomenal. Jag överlever allt.
Ändå känns det rätt nedstämt att höra telefonen ringa och inga glada besked komma.

Jag är stark, stark som fan. Oxe, hur var det nu? Jag kämpar mig fram och tillbaka, planerar mitt liv hit och dit, kollar skolor, söker jobb och när allt kommer omkring kan jag inte göra mycket mer än vänta.
Hur tar man kontroll över något okontrollerbart? I dont know!

Allt som gör mig glad. Det dör ut så fort den där telefonen ringer.
Men jag skall inte låta det förstöra. Jag skall fortsätta för det är så det är. Ger jag upp så kan jag lika gärna gå och dö och det vill jag inte. Det är ju därför jag är här. Det kunde varit värre.

Nu kommer snart Jojo. Min fina M hämtar henne på flygplatsen.
Idag fick jag en kontakt som skulle lobba för ett jobb.
Jag gjorde klart ett föredrag som jag skall hålla på en skola som inträdesprov.
Jag kan jag kan jag kan.

Men helt ärligt. Hur mycket mer orkar vi? Någon av oss?
Jag skrattar, för det är vad jag gör. Jag är den roliga men faktiskt. Jag känner mig inte så jävla rolig. Inte alls. Jag känner mig trött nu. Trött på allt orättvist och kämpigt och jobbigt och GIVE ME A BREAK. Ge oss alla en break.
Men så är det.Jag skriker men sen måste jag komma tillbaka och bestämma mig för att det är värt att vara positiv och skita i att saker är som dom är och kämpa på ändå. Det är vad som krävs av mig för att vi någonsin skall kunna fixa allt.
Vill jag resa mer innan jag dör? Dags att jobba.
Vill jag lära mig mer innan jag dör? Dags att plugga.
Vill jag att det är städat innan Jojo kommer? Dags att städa.

Ja, det är tungt just precis nu. Just nu vill jag inte vara med och leka. O jag hatar mig själv för att jag skriver ett blogginlägg om det för så får man inte göra, det har jag lärt mig, MEN DET SKITER JAG I FÖR DET FÅR MIG ATT KÄNNA MIG OM INTE BÄTTRE...så i alla fall mindre jävlig!

Sen går det över. Det gör det alltid. Jag är master of "det går över".
Men, ja de finns alltid ett men.