Det känns aj i hjärtat. Det finns så mycket bra men när dom stora grejjerna kommer är det svårt att värja sig.
Jag försöker att inte vara en vekling nu, verkligen. Det är viktigt de där med att behålla leendet o allt sånt där men helt ärligt det gör ont när man måste vara hård o bestämd. När man känner sig som en vuxen åt vuxna. När man vevar med pekfingret o säger "vad var det jag sa" tusen gånger. Även om jag inte bokstavligen gör det så känns det väl så. Även även även...jag vet att det inte är min grej, jag vet att det är oundvikligt men när man väl står det gör det ont att vara så hård. Det känns som om jag borde, men vem räddar mig/oss sen då?
Jag vet vad som måste hända, men jag vill bara kunna rädda allt. Hur gör man? Hur gör man för att trösta lilla patetiska knyttet som ALDRIG lär sig?
Jag försöker att inte vara en vekling nu, verkligen. Det är viktigt de där med att behålla leendet o allt sånt där men helt ärligt det gör ont när man måste vara hård o bestämd. När man känner sig som en vuxen åt vuxna. När man vevar med pekfingret o säger "vad var det jag sa" tusen gånger. Även om jag inte bokstavligen gör det så känns det väl så. Även även även...jag vet att det inte är min grej, jag vet att det är oundvikligt men när man väl står det gör det ont att vara så hård. Det känns som om jag borde, men vem räddar mig/oss sen då?
Jag vet vad som måste hända, men jag vill bara kunna rädda allt. Hur gör man? Hur gör man för att trösta lilla patetiska knyttet som ALDRIG lär sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar