Den kryper på, oron.

Sådär ja. Kanske inte årets mest produktiva dag men kanske landade lite extrajobb i sommar nu nån vecka sådär. It dosent hurt. Vore ju allt för väl faktiskt. Men man vet aldrig. Bättre att slänga ut lite trevare o hoppas på det bästa. Jag är känd som den nytänkande o drivna på företaget o det är ju galet smickrande. Faktiskt är allt typ galet smickrande. De går så bra o jag hoppas de går lika bra som de känns att de gör. Att dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom o deras beröm haha. Men de lär visa sig. Jag har en god känsla, en fin o trygg o spännande känsla. Vart det leder de vet vi inte än men förhoppningarna är stora.
På andra fronter, mamma, där är det inte lika bra. Inget är fastställt men dom vill ha ett "samtal" imorgon med en anhörig närvarande. Låter ju inte toppen. Men jag håller andan o lugnet o förutsätter inga katastrofer. Det finns inte rum för det. Katastrofer o jävulskap. Varken i mitt liv, brors liv eller mammas liv. Visst har vi issues min mor o jag om hur hon väljer att leva men hon är ändå limmet i familjen. Den som försöker hålla ihop oss o som hjälper till efter sin kapacitet. Hon är också den som tar hand om Paps. Den människan som behöver mest lim. så om vi alla riktigt fungerar utan henne? Näää jag tror inte de. O vi vill inte de. För trots issues, trots att jag inte gillar vissa saker så älskar jag andra o mamma, min mamma, alla problem som skapas till trots är värd de. Så att lämna oss nu är otänkbart. För allas vår skull. För hennes skull. För min skull.