O sjukdomen vinner igen

För andra ggn i år förlorar jag någon i cancer. Hon lever än men är nedsövd o väntar in det sista timmarna sovandes. En vän, en kamrat, en fin fin människa som borde få stanna kvar mycket längre. En människa som alltid var positiv, alltid log, alltid hjälpte till utan baktankar. Min egoistiska sorg är inget mot hennes 2 döttrar o man. Inget! Ändå har jag ont i hjärtat. Tårar, sorg, förbannad. En bråkdel av vad ni måste känna, jag skäms nästan över att jag blir ledsen. Hur ledsen får jag lov att bli?
Fyfan för den jävla sjukdomen, jag hatar dig mer än du anar.
O jag kan inte på något vis göra mer än att vänta in tillfället då jag kan bidra för familjen.