26 aug. 2013

95% av livet bestämmer jag

Vilken fantastisk dag idag...o allt bara för att jag redan igår bestämde att det skulle vara det. Inställning är 95 % I tell ya. För allt har inte varit underbart om man skall gå in på detalj. Det började uselt...Idag fick han den lilla sin första "lämna mig inte här" attack vilket resulterade i snyft vid dörren som sedan eskalerade. Jag snodde snabbt upp honom från golvet då vi stod mitt framför entren  med alla galna barn som i en iver av "klockan ringer" entusiasm plöjer ner allt i sin väg. I bara strumporna ställde jag ned honom på asfalten och där begravde han sitt lilla ansikte mot mitt bröst och darrade sådär nästan osynligt med kroppen. Jag försökte glättigt trösta honom "men står du här i bara strumporna pöjk" men nej, de hjälpte föga. Vid den direkta frågan "vad är det min vän" kom svaret "jag hulk vet snyft inte snyt". Jaha, vad gör man? Vad gör man när man är den enda personen i världen som kan rädda den lilla fast man också är den personen som inte kan göra ett skit? Vad säger man och hur löser man det? Jo jag skall säga dig hur man vill lösa det. Man vill ta ungen under armen och springa. Rymma ut i skogen och sätta sig på var sin mosse och säga "sådär ja, nu får vi leva på grankottar i resten av vår tid men kan ekorrarna så kan väl vi, vi är i alla fall tillsammans." Det är dock inget som jag rekommederar att man gör. Istället tröstar man så gott det går och när fröken sen närmar sig och man ser hur hon puffar undan honom från mig och sen tar hans hand och jag hinner knappt blinka, de är då man har sin chans för det kommer gå över. Det vet vi alla. Man skall inte heller som min första instinkt alltid är i några millisekunder, snyta till fröken som försöker hjälpa upp situationen. Det skall man alltså absolut inte. MEN, det fröken inte vet är att den lille mannen får tröst och sitta hos fröken. Han får klappar på huvudet och vysch. Han får förståelse och bus och lek. Den lille mannens mamma får snällt skynda sig hem efter att ha pratat med en fin granne allt för länge för råd och "jaha, ojdå, nämen" stund. Hon får stressa in i duschen och på med kläder för att snabbt komma till sitt måndagsmöte. I bilen på väg till jobbet, där får hon snyfta. Men ingen vyschar, ingen tröstar eller busar. Ingen säger "det blir bättre snart, kom så leker vi, kom så får du sitta hos mig så klappar jag på ditt hår och ger dig kärlek." Mammor skall klara av de där. Vi är starka, vi är lejon och geparder, vi kan allt utan att blinka.
Vi kan städa ett hus.
Vi kan jobba på helger.
Vi kan ta hand om man och barn.
Vi kan med tröttma i kroppen läsa ännu en godnattsaga som är så jäkla tråkig bara för att han, den lilla vill.
Men i stillheten när ingen ser då är vi mammor svaga och små och trötta. Vi vill också få en saga och lägga oss tidigt.Vi får skylla oss själva, vi är ju mammor.

Ändå, trots denna mardrömsstart så har min dag varit fantastisk. Den har bara levererat timme efter timme och trots att jag körde ett senmöte hann jag precis hem innan den lille somnade för att övertalas till att läsa en sån där JÄKLA pluppbok. Jisses. Men jag gjorde det med glädje för imorgon, då är det en ny sån där fantastisk dag som bara levererar och levererar!

1 kommentar:

Jen sa...

Jag vyschar dig, tröstar dig och/eller busar med dig NÄR du vill Brippo. Pöss.